Jag visste att det skulle komma men inte att det skulle slå så hårt. När man är inne i ett flyt, the zone, ska man bara följa med strömmen men man måste dock inse att det kommer komma en rejäl uppförsbacke. Efter 12 veckor av riktigt flyt kom då den där uppförsbacken förra veckan! Och oj vad brant den blev och oj vilka effekter den fick på både träning och kost. Hemma ensam (mannen i Frankrike) med två sjuka barn i en vecka. Mens. Svullen. Infekterad av barnens baciller. Ja då blir det tungt. Träningen lyste med sin frånvaro och maten blev mitt bränsle. Korta sockerkickar för att sakta men säkert ta mig upp för backen. Helt onödigt kan jag försäkra er om. Dessa kickar är helt försumbara för att klara även de brantaste av backar. Hjärnan var (är fortfarande) av en helt annan uppfattning. Vår hjärnan kan så himla lätt spela oss ett spratt och det har den gjort för mig. Gör fortfarande. Den skriker "socker".
Ni kanske tror att jag har småätit godis, kakor, smörgåsar eller liknande. Det har jag inte. Det har räckt med att äta lite för många knäckemackor och sockersuget är ett faktum. Jag är fascinerad över hur hjärnan kan kicka igång på detta lilla lilla socker. Hur den kan kräva av mig att jag ska börja småäta knäckemackor och frukt. Låter löjligt men räknar man många bäckar små då spelar det ingen roll vad som hamnar i magen utan hur mycket.
Jag är dock en person som har lärt mig hur man ska hantera denna typ av uppförsbacke. Man bestämmer helt enkelt själv när man har tagit sig upp. Man vet att det planar ut. Man vet att det sedan kommer slutta nedför igen och att man snart får upp ett momentum. Den viktigaste faktorn för mig när jag bestämmer mig är att dra ett sträck över det som varit. Glömma. Lära. Och bara blicka framåt.
Over and Out!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar