onsdag 16 april 2014

Plötsligt händer det

och igår var ett sådant tillfälle på gymmet. När jag tränar nu för tiden så kör jag kondition - stryka - kondition - vighet. Det där med vighet är svårt för det gör ont och man måste vänja sig med den smärtan. Vilket man gör om man tycker det är roligt att bli vig. När jag var ung och höll på med gymnastik var jag vig. Framför allt i split. Jag var kanske inte största fan av att stretcha men än dock vig i denna övning (sedan var jag inte vig i vissa andra viktiga områden typ axlarna men det är en annan story). Efter flera år av löpning och INGEN stretch har jag blivit stel. STEL. Har inte ens kunnat hjula utan att strecka sönder insidan av låren. Jag tror att en stor del av mina knäproblem sitter i stelheten så därav all denna stretch.

Så igår på gymmet släppte stelheten. Och den där onda smärta. Bara den där sköna stretchsmärtan som är kvar. Bara så där. På en träning har jag alltså kommit milslånga steg. Nej jag kan inte gå ner i split och spagat MEN jag kan stretch ordentligt. I like. Det är sådana där utvecklingssteg som gör det så himla roligt att träna!

American gymnast in center split

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar